Ohita navigaatio

Konsten ska inte vara fri

"Konsten är fri. Och den konstnärliga friheten när en konstnär skapar konst måste vara absolut - annars kommer konsten att bli av sämre kvalité."

Ungefär så här brukar det låta när en talar om att anlägga till exempel ett jämställdhetsperspektiv på en konstnärlig process. Eller vill utgå från etnicitets-, klass- eller funktionalitetsperspektiv när en arbetar med konst.

Kontentan är ungefär konstnären bör anstränga sig för att isolera konstverket hen arbetar med från yttre påverkan som eventuellt skulle kunna tränga sig på och sätta konstverkets kvalité på spel.
Den här uppfattningen om konstens frihet och kopplingen till kvalité ser jag som en mycket utbredd, förlegad, omodern och dammig vanföreställning om hur meningsfull och meningsfylld konst blir till.

Jag arbetar sedan tre år tillbaka som konstnärlig ledare, verksamhetschef och regissör för Stockholms stadsteaters barn- och ungdomsscen i Skärholmen. Där gör vi teater och scenkonst för barn och unga mellan 5 och 19 år. Det tar ungefär 20 minuter att åka till Skärholmen från Stockholm city. Det är en stor stadsdel med 33 000 invånare som har rötter i 150 olika länder och där mer eller mindre alla världens trosuppfattningar, musiksmaker, sexualiteter, matkulturer, kön och hudfärger finns representerade. Många som bor i Stockholm, men inte i Skärholmen, skulle säga att Skärholmen är en sorts periferi. Att det inte är centrum. Att det inte ligger mitt i. Skärholmen är inte en plats som vanligtvis används som utkikstorn för att beskriva, tolka och berätta om världen.

Men för mig är det just det som alltid varit utgångspunkten i mitt arbete som regissör och som nu också är utgångspunkten för hur jag tänker i mina val som chef i Skärholmen. Att titta på saker och ting ur ett perspektiv som inte är det rådande. Att förhålla sig kritisk till normen.

Och då definierar jag normen som det vi tar för självklart, det vi tänker gäller alla, det som betraktas som centrum. Skärholmen är som plats inte norm. Här råder inte det rådande. Därför är det optimalt att vara chef för en teater just på en plats som Skärholmen om en vill arbeta normkritiskt.

De normkritiska perspektiven är grunden i hela vår verksamhet men framför allt i det konstnärliga arbetet på teatern. Varje projekt synas i sina egna sömmar och processen organiseras utifrån vad som känns mest intressant just denna gång. De berättelser och gestaltningar vi väljer handlar ofta om att leka med normer och på så vis synliggöra dem för publiken. I föreställningarna Orlando och Meningen med livet som vi arbetat med denna höst är det könsnormer och åldersnormer som står i fokus. Vem är man och vem är kvinna? Betraktar en 8-åring och en 80-åring egentligen livet på så olika vis? Att vi spelar Orlando - Virginia Woolfs modernistiska queerklassiker - i Skärholmen är i sig ett brott mot normen om vilka berättelser som hör hemma i vilken miljö. För inte hör väl Orlando hemma i den mångkulturella förorten? Jo, det är just vad hen gör - förorten och Orlandogestalten har just det normkritiska perspektivet gemensamt.

Att som konstnär sätta på sig normkritiska glasögon är att ge sig själv uppgiften att betrakta världen med medvetenhet om att normer bygger våra värderingar, att de styr, exkluderar och begräsar tillvaron på olika vis. För dem som befinner sig innanför normen, men framför allt för dem som befinner sig utanför normen.

Om en inte granskar det rådande, om en inte betraktar det med kritisk blick, om en inte skaffar sig en normkritisk medvetenhet och låter den vara en ledstjärna i det konstnärliga arbetet så är min övertygelse att konsten blir både begränsad och begränsande. Det är både ett ansvar och en skyldighet om en arbetar med konst som finansieras med offentliga medel att hela tiden medvetet och aktivt sätta de normkritiska glasögonen på näsan. Genom dem bör en sedan betrakta både sig själv och omvärlden.

Först då kan konsten bli fri och befriande. Och tillgänglig och angelägen för alla. Utanför och innanför normen.

Mer om Skärholmens teater på teaterns hemsida.
Siirry sivun alkuun

Carolina Frände

Carolina Frände

Carolina Frände är konstnärlig ledare och verksamhetschef för Stockholms stadsteaters barn- och ungdomsscen i Skärholmen och till yrket regissör. Hon bor i Stockholm. Carolina har regisserat ett femtiotal produktioner. Under de senaste åren har föreställningarna Gertrude Stein, Barnen ifrån Frostmofjället samt Orlando på Stockholms stadsteater och Crimescenes på Göteborgs stadsteater blivit särskilt uppmärksammade.